Operasångerskan Johanna Rusanen arbetar hemifrån. Runt sin flygel har hon samlat föremål som ger inspiration och styrka. I våras utsågs Rusanen till konstnärlig ledare för musikfestivalen Lux Musicae, som ordnas i Sjundeå.

För arton år sedan letade operasångerskan Johanna Rusanen och hennes make Antti-Pekka Kartano efter ett nytt hem. Johanna var gravid, och paret ville flytta från sin dåvarande bostadsort Helsingfors.

De körde kors och tvärs i södra Finland, inom en radie på hundra kilometer från Helsingfors. Trots många försök hittade de inget nytt hem – tills de åkte för att titta på ett hus i norra Sjundeå.

Under bilresan förvandlades Sjundeås typiska kultur- och jordbrukslandskap till mäktiga skogar och branta backar. Det var en glad överraskning för Johanna. Paret körde hela vägen längs en slingrig liten väg, och vid vägens slut väntade ett egnahemshus i tre våningar.

– Det här var det fyrtiosjunde huset! Johanna minns att hon räknade.

Hon blev förtjust i husets lugna läge och den täta, gamla granskog som börjar vid tomtens kant. Enligt Johanna är skogen en riktig skattkammare. Träden har fått växa ostört, och på våren hörs ugglor hoa i skogens skuggiga delar.

Men ibland stöter Johanna på svåra stunder i arbetet. Då vänder hon sig till en annan kraftfigur – Finlands första internationellt erkända operasångerska Aino Ackté.

Bakom flygeln hänger en målning av Johanna Oras som föreställer Ackté. I porträttet bär hon en kostym från Strauss opera Salome, formad som en stram korsett av kallablommor – ett typiskt Oras-motiv. Ansiktet är allvarligt och eftertänksamt.

– När jag känner mig låst i det kreativa arbetet, pratar jag alltid med Aino Ackté. Hur ska vi lösa det här? Det är en fantastiskt fin tavla.

På flygelns hörn brinner ett krämfärgat ljus. Johanna har fäst en magnet på ljusstaken som föreställer Sjundeå medeltida stenkyrka.

I Sjundeå kyrka hålls öppnings- och avslutningskonserterna för Lux Musicae. Johanna beskriver kyrkan som en riktig juvel bland konsertlokaler.

– Det är en historiskt unik kyrka. Den är fantastisk för inspelningar, och många skivor har spelats in där. Akustiken är otrolig. Det är också lätt att ta sig dit.

Till festivalen har Johanna bjudit in artister som hon också själv vill höra. Musikstilarna är många: klassiskt, jazz och pop. Årets tema (2025) är jord och strömmande vatten. Det är ett ämne som Johanna direkt kände sig berörd av.

– Det är därför jag bor i Sjundeå. Jag kommer från Savolax, från skogar och strömmande vatten. När jag hittade ett hem här, föll min själ på plats och jag kände att jag kunde andas.

Hotelli Siuntio öppnade dörrarna förnyat på våren 2023. Nu är det som en by mitt i byn. I mitten av allt finns hotellet, vars sanerade utrymmen andas ståtligt 1970-tal. I hotellets hägn finns också olika välfärdsproducenters tjänster och i en skild flyger splitternya bostäder.

Verksamhetsledare Markku Nikola säger något överraskande, när vi beundrar utsikten, som öppnar sig från Hotelli Siuntios fönster. Framför för oss sluttar åkrarna, och på kullen mittemot höjer sig en rödmålad gammal villa.

– Vi är nu på en ö, säger Markku Nikola.

Är det så? Men det är ju ca femton kilometer till närmaste havsstrand?

Markku Nikola berättar att framför hotellet böljade stora vågor och öar steg ur havet. Sedan höjde sig land, vattnet drog sig undan, och av de bergiga öarna uppstod de typiska landkullarna. Nu står Hotelli Siuntio och dess festutrymme Villa Miina, som hör till samma hotell, på kullar mittemot varandra.

Bägge två har ett intressant förflutet. Riksdagsledamoten, den första kvinnliga ministern och förkämpen för kvinnosaksrörelsen, Miina Sillanpää köpte villan år 1921 som ett vilohem för hembiträden. Hotellet grundades 1976 och gick under namnet Sjundeå Bad. Bland annat rehabiliterades krigsveteraner där.

Den öppna utsikten mot naturen, den höga takhöjden, det stilfulla gråa köket och ett övre mindre loft som passar för barnbarnen. Sådan är en av Hotell Siuntios bostäder som byggts i anslutning till hotellet.

Nikolas grundade även Oy Siuntio Residences och ändrade de överflödiga hotellrummet till bostäder. De ligger i en skild flygelbyggnad, och är till antalet 71. Nikolas döttrar ansvarade för bostädernas utseende och stämning. De valde nyanser, material, de fasta möblerna till kök och badrum samt planerade gemensamma aulautrymmen.

Nästan alla färdiga bostäder har redan sålts. En del av de nya invånarna är pensionärer som intresserar sig för en bekymmersfri vardag, hotelltjänsterna samt natur- och konditionsstigar som börjar utanför dörren. De finner också glädje i gemenskapen.

– Det har redan uppstått nya bekantskapsförhållanden.

Sjundeås modell för affärsverksamhet grundar sig på hybridstrategi. Utrymmen delades upp i mindre helheter, och som en följd föddes en grupp olika affärsfunktioner runt hotellet.

Utom bostadsproduktionen ändrades de tidigare rehabiliteringsutrymmena till affärsrum. Längs samma korridor arbetar nu olika välfärdsproducenter såsom frisör, kosmetolog, massör och sådana som utför konditionstest. De betjänar såväl hotellgäster, de nya bostädernas boende samt andra kommuninvånare.

Bredvid hotellet ligger en simhall, som tidigare hörde till hotellet. Den öppnades för alla kommuninvånare och för dess verksamhet och underhåll svarar numera Sjundeå kommun.

Om man har bott hela sitt liv i storstäder, men drömmer om ett annorlunda liv, vad kan man göra? Nå, man kan flytta till Sjundeå. Så gjorde kinesiska Fang Hu och därefter förverkligade hon ännu sin andra dröm.

Fang Hu dukar fram en bit tigerkaka på bordet i kaféet. Klockan är först åtta på morgonen och espressomaskinen i Cafe Moss har inte hunnit värmas tillräckligt, men det gör inget. Svart te smaksatt med ingefära passar även med tigerkakan.

Fang är Cafe Moss ägare och enda arbetstagare. Hon är född i Kina. Efter att hon träffade sin blivande man flyttade hon till Finland 2014. Parets första gemensamma hem var på Drumsö i Helsingfors, men det blev bara en kort vistelse. De bestämde sig för att slå sig ner i Sjundeå och det passade Fang bra.

Fang bodde tidigare i Vietnam och före det i Kina och invånarantalet i ländernas stora städer är flerfaldig till och med jämfört med hela Finlands totala invånarantal. Enligt Fang gjorde detta vardagen besvärlig.

Fang drömde om ett småstadsliv. Hon ville ta sig från en plats till en annan till fots eller med cykel och att det runt omkring skulle finns så mycket människor att alla känner varandra. Sjundeå var just sådan. Trivsam och hemtrevlig, summerar Fang med tio års erfarenhet.

– Efter det har jag alltid varit här i denna lilla kommun. Detta är mitt finska hem, säger hon.

Då Fang besökte Sjundeå för första gången verkade ett kafé i nedre våningen av en tegelbyggnad i centrum. Kaféet satte senare lapp på luckan och därefter verkade andra företagare på samma plats. Till slut blev utrymmet tomt.

Fang tog kontakt med disponenten och det kom fram att hyresvillkoren var förmånliga för en ny företagare. Det hjälpte mycket, berättar Fang.

Sen slog coronapandemin till. Invigningen som planerats till början av 2020 försenades med flera månader. Men enligt Fang var det överraskande nog inte bara en dålig sak. Hon hade ingen tidigare erfarenhet av att driva ett kafé så på grund av begränsningarna i sammanträden och restauranger kunde hon börja långsamt.

– Den första dagen kaféet var öppet gällde take-away. Jag erbjöd bara cappucino och tigerkaka, erinrar sig Fang med ett skratt.

Nuförtiden bakar Fang nästan varje dag. Kaféet erbjuder utöver tigerkaka många sorters sötsaker (dadel-, banan-, morot- och chokladkaka, cheesecake) och specialkaffet prisas bland de bästa i västra Nyland. Många kakrecept har hittats från japanska och koreanska Youtubekanaler men äppelpajens recept är från en kund. Receptet på ingefärskex utvecklade Fang själv och kexet är en favorit bland kunderna.

I vardagsrummet ser det ut som om roliga lekar är i full fart. Djurfamiljernas dockhus står i den djupa fönsternischen, Vov-patrullens hundar är färdiga för räddningsuppdrag på golvet och i Frozen-pusslet bredvid dem fattas enbart de ljusröda kantbitarna.

De som leker syns dock inte till. Syskonen Taito (8) och Siiri (6) är i skolan och på daghemmet, men mamma Sannaliina Mononen är hemma. Hon plockar däremot inte upp leksakerna på golvet, utan jobbar. Hon driver företaget Kukkatarhurit.

Sannaliina intresserade sig för snittblommor och odling av dem efter att hon med sin make Mikko Mononen flyttade till Sjundeå. Resan dit tog några svängar på vägen.

Vid portarna till Sjundeå S:t Petri kyrka står Pami Karvonen med ett brett leende. Denna mångsysslare är kyrkans kantor och en verklig idékläckare, turnépianist, musiker, körledare, ordförande för Siuntion viininviljely ry och en ivrig fiskare.

När man frågar varifrån Pami får all sin energi och idéer, lyfter han fram människorna som bor i Sjundeå och den ‘positiva tristessen’:

– Jag har märkt att de människor som flyttar hit har en viss typ av pionjäranda. De är inte rädda för att ta tag i saker och få saker att hända. Här är man praktiskt klok och känner stark gemenskap. Den energi som strålar från människorna är inspirerande, säger Pami.

Pami berättar att den positiva tristessen i Sjundeå har påverkat honom mycket. Positiv tristess händer när man är avslappnad, utvilad och har tid att stanna upp. Då har man möjlighet att tänka.

– Idén till musikfestivalen, Lux Musicae, kom när jag var ensam i kyrkan, i novembermörkret. Alla små ljusen var tända, och det var oerhört vackert här. Det ögonblicket av positiv tristess hjälpte till att skapa en festival som kombinerar samma frid, ljudvärld och kyrkans skönhet som jag kände då. Det skulle förmodligen inte finnas några evenemang alls om jag inte hade haft möjlighet att vila och använda tid för idéutveckling vid sidan av mitt arbete. Konceptet ‘Lepää kirkossa’ och den kommande evenemanget ‘Meidän kaikkien urkujuhlat’ har sitt ursprung i liknande stunder av positiv tristess.

Vägen uppför backen där Anta Gård ligger leder till en pittoresk idyll. Ståtliga ädla lövträd reser sig mot himlen i en parkliknande miljö, där de två gula boningshusen omges med rödmålade sidobyggnader och ekonomibyggnader. En glad fransk bulldogg vid namn Inga kommer springande för att hälsa på besökare.

Ägaren till gården, Anders Karell, har flyttat flera gånger under sitt liv. Flytten har dock alltid skett inom tjugo meter från ett hus till ett annat på Anta Gård. Anders liv och arbete har alltid kretsat kring Anta eftersom han driver gården som varit i släktens ägo sedan den först nämns i mantalslängderna år 1541.

Sjundeå är ett av Finlands äldsta och mest välmående jordbruksområden. Liknande gamla släktgårdar finns utspridda i hela kommunen. Under stora ofreden brändes Anta Gård ner och den nuvarande mangårdsbyggnaden är från 1700-talet.

Gården har man alltid odlat spannmål och haft djur – idag odlas också ekologiska jordgubbar, vinbär, björnbär, hallon, vitlök, lök och potatis.

– Vi har testat allt från sockerbetor till hampolja. Om något inte är lönsamt, måste man testa något annat, säger Anders.

– Ja, vi testar åtminstone allt. Eftersom jag gillar att vara aktiv satte jag genast igång när jag flyttade in. Först öppnade jag en gårdsbutik och började förädla spannmålsprodukter som mjöl och flingor, säger lantbrukaren Mia Nyberg med ett leende.

En skylt vid Lappersvägen visar att Tuiskulas gårdsbod är öppen. Många känner till gården med de fritt betande hönsen, som också kallas Tuiskulas tösar. Pieter-Jan van Damme och Essi Ruuskanen har bedrivit regenerativt jordbruk på gården sedan år 2019.

Vägen till att bli jordbrukare i Sjundeå har inte varit spikrak. Pieter-Jan, en belgisk filmregissör, längtade till naturen och började resa runt i de nordiska länderna.

– I Belgien finns det knappt några skogar kvar. De som finns är skyddade, så det finns ingen allemansrätt. Det är inte tillåtet att bada i alla sjöar, svampplockning är förbjuden enligt lag och man får inte avvika från de utmärkta stigarna. Jag ville ha friheten att gå i skogen, så jag begav mig ut på en resa i Norden, säger Pieter-Jan.

– Ursprungligen har jag stänkt stanna i Finland bara en kort tid, men sedan träffade jag Essi.

Muralkonstnären och illustratören Essi var då bosatt i Helsingfors och hade nyligen börjat lära sig mer om var och hur maten produceras. Hon drömde om en stuga mitt i naturen och sökte sätt att äta bättre.

– Intresset väcktes när jag läste en artikel om morötter. I artikeln jämfördes näringsvärdet i morötter som odlats under olika förhållanden och på olika sätt och skillnaderna var enorma! Efter det började jag läsa mer om olika odlingsmetoder och bekantade mig bland annat med permakultur, berättar Essi.